Inkarnation

Julen närmar sig med stormsteg. Stress och tradioner, gemenskap och ensamhet, glädje och frustration blandas till tonerna av alltför välkända sånger. Julen handlar väl ändå om något oerhört centralt i den kristna tro, att Gud blir människa... vad det nu innebär. Men vad jag kan förstå så handlar det om att något som inte varit synligt för ögat blir konkret fysiskt och kroppsligt.

Kollade några sekunder på webben på ett avsnitt ur nåt program på tv8 som heter Guds hus och handlar om Centrumkyrkan i Sumpan. Hur fungerar en frikyrka? löd den lockande reklamen (ironi). Jo det kan man ju undra, men det är kanske inte så intressant. Under den lilla stunden jag såg berättade Stanley Sjöberg om någon andlig upplevelse under en bönestund, hur påtagligt nära Kristus var men utan att de kunde se det med sina ögon. Så många sådan berättelse jag hört och själv åstadkommit och fortsätter att glatt dela med mig av. "Jag kände och jag upplevde..." och visst tror jag att detta kan vara sant men julen säger ju faktiskt att Gud blev fysisk och konkret i ett skitigt stall en mörk natt, en säkert enligt många oäkta son till en fattig tonårstjej. Det vi brukar kalla inkarnationen, men det blir inte mindre anstötligt för att vi använder fina ord.

Att göra ett teoretiskt trossytem av detta känns plötsligt väldigt främmande. Det kan knappast bli mer fysiskt, kroppsligt och obehagligt påträngande. Då tänker jag hur ska vi fira detta? Hur kan vi som längtar efter att leva i någon slags efterföljd till det där lilla skrikande barnet i djurens fodertråg, omsätta det här och nu? Hur kan vi leva lika utsatt och anstötligt och fysiskt? Det händer att jag längtar efter att att anta utmaningen, sälj allt du äger, men... ja precis sen kommer det ett stort men fyllt med lite vad som känns bäst för stunden. Har det hänt Dig? L

Gå vilse!

I studieförbundet Bildas tidning SemiKolon finns en artikel i det senaste numret som handlar om ett samtal mellan Svante Zettergren och Marcus Birro i Uppsala Missionskyrka. Jag fastnade för Birros svar på Zettergrens fråga: "Vad handlar din kristna tro om?" Birros svar återges: "-Om bön, framför allt, säger Marcus och berättar om hur gamla italienska kyrkor med målningar från 1400-talet kan säga något om hans liv. Sedan markerar han mot kristna som liksom vet att de är hemma. -Jag har ingen aning om var hemma är, jag vill inte komma hem. Jag vill gå vilse med flit."

Är det kanske så att bilderna av att man kommer hem när man upptäcker en tro gör att vi bli nöjda, stillasittande och inte minst hemmablinda? Nog behöver vi lämna hemmets trygga vrå för att komma vidare, växa och utmanas. Jag tror att detta är ett motstånd att ständigt mäta sig mot. Så fort vi tror att vi är framme och hemma är det fara å färde. Då måste vi vidare för att livet inte ska bli institutionaliserat. Antingen det handlar om att vi vill handla ekologiskt och rättvist eller känner oss hemma med vissa teologier, dopsyner eller kyrkor. Förmodligen behöver vi uppmana varandra lite oftare att gå vilse med flit!
L

Ljus och färger

Satt och slötittade på teve... känns det igen? I alla fall så hamnade jag på femman och Boston tea party. Jag har bara sett reklamen innan och aldrig lyckats zappa in själva programmet. Men det gav mig en idé eller kanske snarare en teologilektion. Jag fattar inte riktigt upplägget men en av personerna i panelen förklarade fenomenet färg och att det mesta är svart i mörker. Utan ljus finns inga färger, eftersom det är i ljuset färgerna finns och olika saker reklekterar tillbaka olika ljusstrålar och vi uppfattar det som om blomman är röd eller tröjan blå. Men utan ljus har grejerna ingen färg.

Gud är ljus. Gur vill ge oss färg. Från Gud kommer allt det vackra och färgglada. Det ljuset får vi reflektera tillbaka på olika sätt beroende på vilka vi är. Utan Gud blir det mörkt och färglöst.

Så när Gud ger oss ljus kan vi stänga om våra liv och fortsätta vara mörka rum eller glänta på dörren och upptäcka färger vi aldrig kunnat drömma om. Advent är ju vänta på just världens ljus, Guds ljus rätt in i våra liv. Vi kan få låta Guds ljus lysa vidare genom våra liv så att alla möjliga färger reflekteras.
L

Domsöndag...

Sitter här och funderar inför söndagen som är domsöndagen. Ingen kul tillställning kan man tycka, men vi tänkte oss inget svavelosande i vår kyrka. Är det inte märkligt hur mycket krut vi i olika kyrkor lagt på spekulationer och uppfattningar om vad som händer efter livet här, ibland så mycket att vi glömt att leva här. Det är ju livet här vi vet att vi har. Vi är två stycken som ska fundera tillsammans på söndag i någon predikoliknande del av gudstjänsten, vem som nu bestämt vad som är predikan och hur den ska se ut... Det kommer kanske mest handla om hur vi dömer varandra och att vi behöver jobba med att låta bli det. Samtidigt finns det en slags dom över våra liv hela tiden, våra handlingar och val får konsekvenser. Om vi väljer att döma och avfärda en människa vi möter efter utseende, etnisk bakgrund, sexuell läggning eller tro så förlorar vi en hel personlighet... vi får aldrig lära känna den fantastiska personen som Gud skapat...
L

Ibland händer det

Vi satt och fikade efter en gudstjänst och plötsligt var det någon (annan än jag) som började prata miljö, skapelse och Jesusefterföljd. Den här personen var inte ung, inte någon som vanligen argumenterar eller är "framstående" i kyrkan (framstående i betydelsen att stå fram och säga saker), utan en helt vanlig radikal. Det blev ett jättefint samtal som drog med alla runt bordet och som flera har återkommit till i efterhand.



Igår satt vi också sju kvinnor runt ett bord, samlade till samtalscirkel. Vi började med att tala om affirmationer (goda och vikten av dem) men så småning om mynnade samtalet ut i ett samtal om längtan efter ett helt, ansvarsfullt liv tillsammans med Gud och om hur ett sånt liv kan se ut där just vi befinner oss just nu.

Två vardagliga händelser från min plats i världen som visar att längtan finns och viljan lever. AK

En kyrka som lever Jesu kärlek

Träffade Distriktsföreståndaren för Mellansvenska distriktet i Svenska Missioskyrkan förra veckan. Lennart Renöfält heter han och han var nyligen på en studieresa till Indien och Missionskyrkans systerkyrka Hindustani Covenant Church (HCC). Han berättade om det han fått höra och se om HCCs sociala arbete i Sholapur och om de intryck han bar med sig därifrån. På Missionskyrkans hemsida skriver han lite kort om detta stora och viktiga som HCC arbetar och lever med. Följ länken och läs: "En kyrka som lever Jesu kärlek"
AK

Change can happen!

Förändring är möjlig, Barack Obamas slogan har vi sett och hört och visst är vi många som är glada att det faktiskt kan stämma och kan andas ut, lättade över att även i det stora landet i väst sker det förändring i det offentliga och officiella rummet. Detta märkliga land som kokar av motsägelser som välsignat krig och frihet på andra bekostnad.

Att USA har valt sin första färgade president är en seger och upprättelse för många långt bortom politiska sakfrågor och partier. "I'm asking you to believe. Not just in my ability to bring about real change in Washington... I'm asking you to believe in yours." De orden pryder Obamas officiella hemsida. Jag ber er inte bara att tro på att jag kan åstadkomma förändring utan också på er egen förmåga... Ja, visst finns det ett gemensamt ansvar och arbete.

Med tanke på det stora förväntningar som målas upp blir Obama i det närmaste en messiansk figur som ska rädda världen. Som tur är, är ju världen redan räddad i en mening. Detta ligger på ett sätt utanför vårt kompetensområde som människor, men vi har ett mottagande och genomförande ansvar när det gäller Guds räddning av världen också. Vi behöver tro på vår egen förmåga och också vårt eget ansvar att göra det möjligt för Guds rike att växa även här i Sverige, en grå novemberdag.

Att Obama valts till president kan tolkas som början på en ny epok där det faktiskt kan få vara så att människor är lika mycket värda oavsett etnisk ursprung, kön och hudfärg. Orden har liksom blivit kött. Det är ganska lätt att säga saker som låter fint men det är först när något verkligt konkret görs och händer som orden verkligen betyder något.

Så hur är det då med oss, du och jag som vill vara vanligt radikala och traska nära Gud i vardagen, hur öppna är vi, hur fria är vi från fördomar och utestängande föreställningar, hur långt skulle vi våga gå i kampen för allas lika värde och en räddad rättvis värld? L

Det är som det skall...

"Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."

Så skriver Tomas Tranströmer. Det är befriande men jag har en känsla av att kristen tro ofta smittats av känslan av att skämmas och rädslan att inte vara färdig. Uttryck som "klassisk kristendom" har myntats som om det skulle finnas ett system för tron som inte är tidsbundet. "Jo men du vet jag läser ju bara som det står" har det sagts om bibelläsning, som om det finns någon människa som kan läsa en text, dessutom skriven i en helt annan tid och kultur, utan att färgas av sina egna nutida åsikter, erfarenheter och känslor.

Jag undrar varför vi är så rädda för att det ska bli fel. Finns det en bild av Gud som den som vill sätta dit oss som är så djupt rotad att den ständigt poppar upp. Och varifrån kommer den, när bibeln berättar att Gud är kärlek, kärlek till oss ända in i döden. Tänk om vi kunde lita på det! Undrar vad som skulle hända då... Men visst kärleken är också en utmaning till vår bekvämlighet och egoism. Lättare då att gömma sig i rädslan. Men vi blir ju så små... vi som kunde vara så stora, oändligt med valv bakom valv skapade av Gud. Guds kamp mot denna trasighet är också vår och vi är inte färdiga, vi är på väg... och det ska vi vara. Det blir hopplöst när vi anser oss framme och färdiga. Den fortfarande pågående skapelsen är spännande och en möjlighet. L

Nya glasögon

Hörde Benny Hag prata i radions P1 igår om att ha sedan han slutat dricka alkohol har "alkoholglasögon" på sig. Med det menade han att han fått upp ögonen över vad alkohol har för inverkan på samhället. Varje dag han läser tidningen så "ser" han alkoholen bakom våldsbrott, bilolyckor och annat, på ett sätt som han inte gjorde förut.

Jag tänker att det är samma sak med annat också...
Min svärfar har fått på sig "rullstolsglasögon" sedan hans fru fick diagnosen MS och börjat bruka rullstol allt mer. Han säger själv att han aldrig såg rullstolar på stan förut, och inte tänkte på tillgänglighet, medan nu, med "rullstolsglasögon" ser han och tänker han på sånt jämt.

Som blivande mamma fick man ju också "mammaglasögon" på sig. Överallt traskade det omkring en massa gravida kvinnor och de där barnvagnara man nästan aldrig sett förut bara kryllade det ju av.

Jag kan ju ärligt säga att jag numera också har begåvats med ett par "gröna" glasögon. Jag läser tidningar på ett annat sätt, tar lite annorlunda transportbeslut (lite lite i alla fall) och ser en massa roliga och bra och uppmuntrande exempel på människor som vågar satsa på och komma med spännande och kreativa och nya miljövänliga alternativ. Nu senast en notis i Begravningsbranchens tidning (!) Memento: ett företag i Storbritannien som tillverkar miljövänliga kistor av oblekt karton, 60% återvunnen pappersmassa... dessutom kan man välja motiv och/eller varumärkesdesign (!!) på dem, vilket kanske gör dem populärare (?)/AK

Frukost på Pressbyrån

När man handlar frukost på Pressbyrån ingår en Dagens Nyheter. Detta händer i alla fall i huvudstaden.

Redan på ett av de första uppslagen fastnade jag på PC Jerslids ledare under rubriken "Änglarnas återkomst". http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=578&a=830328 Låter ju vackert men är det sannerligen inte utifrån Jerslids verklighetstolkning.

Texten handlar om den ganska uttjatade Hedeniusdebatten och vad som finns kvar av vetenskap och tro i Sverige idag. Jerslids bild av tro är som man kanske kunde väntat sig ytterst fördomsfull och endimensionell. Kyrkan står inte för något längre, men kristna är emot det mesta som kan ses som framsteg i samhället, skulle man snabbt kunna sammanfatta det hela. Och hans skräckanalys är att religionens återkomst är en av de starkaste trenderna i dagens värld. Intressant!

Dock vet jag inte om religion definierat på detta sätt är något positivt alls utan ett instrument för människors maktutövning. Ändå finns det ju en del befogat i denna i och för sig onyanserade kritik. Att vara nej-sägare, bakåtsträvare och sekteristisk är inget positivt omdöme. Men mönstren känns igen och jag förundras över hur mycket konstigheter som sagts och gjorts utifrån så kallade kristna värderingar.

Så hur vill vi att kristen tro ska uppfattas av människor idag, etablerad och tillbakalutad eller radikal och ärlig? Engagerad och konkret eller fördömande och begränsande? L

Kyrkornas globala vecka

För 6:e året i rad arrangeras "Kyrkornas globala vecka" runt Domsöndagen.
Sveriges Kristna Råd m.fl står bakom och skickar ut mycket väl genomtänkta och inspirerande material till alla sina medlemsförsamlingar. Där och på hemsidan finns jättemycket bra saker, allt från recept, drama, förslag på debattartiklar, barn och tonårsaktiviteter till texter att använda i Gudstjänst och andakt.

Här är ett konkret förslag: Kolla in det här. Gå sedan till din pastor och säg ungefär "jag kan tänka mig att vara med och göra något av detta" tex temagudstjänst på domsöndagen, tonårskväll eller vad som nu känns bra. Det finns mkt att välja på och låta sig inspireras av!

Jag personligen funderar om inte årets tema "Skapelsefeber - klimat och fred" skulle passa bra på första advent... då när fredsfursten Jesus, som vi längtar efter att följa står i focus på ett särskilt sätt, och då betydligt fler går i kyrkan än på domsöndagen... Det skulle väl vara hyfsat radikalt att i den traditionella adventsgudstjänsten lyfta tankar om efterföljelse i vår tid utifrån globala veckans tema och material? Och att göra det på ett sätt som gör att människor känner engagemanget från dem som håller i Gudstjänsten och sedan känner sig lockade att på sitt sätt, i sin vardag leva i efterföljelse.
AK

Öppet hjärta

Snart är det dags: Coldplay i Globen! Ska bli fantatiskt tänker jag mig att se några prickar lira loss på scen medan jag stirrar på en kornig jumbotron. Jo men det är väl upplevelsen och stämningen man vill åt. I mina förberedelser för detta evenemang har jag printat ut låttexterna till senaste cdn. Och en strof fastnade och återkommer i mitt medvetande med ett pockande allvar. Jag vet inte vad Berryman/Buckland/Champion/Martin tänkte med texten kanske inget alls, kanske allt. Men orden blev viktiga för mig... "I see God come in my garden, but I don't know what he said, for my heart it wasn´t open... not open". L

Kallade på händer

Detta är en text, kanske en dikt, en upplevelse som jag skrev under ett bibliodrama; befriande, kroppsligt och annorlunda sätta att lekfullt arbeta med och på djupet beröras av bibeltexter.


Han kallade på händer,
alla möjliga sorters händer,
alla möjliga människors händer,
alla möjliga händer.
Han kallade på händer,
stora, små, äldre, yngre,
valkiga och släta,
varma och svala,
öppna och knutna,
svaga och starka,
mörka och ljusa,
rena och smutsiga.
Han kallade på händer
för att bära, förändra och smeka,
för att bygga, forma och hålla.
Han kallade på dina händer.
Han kallade på mina händer.
Han kallade på händer.
L

Den rättfärdige ska leva genom tron

Knyter an till föregående skrivare med ett bibelcitat och en vidare fundering:

Efesierbrevet 2:8-9: "Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, en Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen ska kunna berömma sig".

För att vara tydlig så handla inte vår blogg eller det vi försöker fundera kring om att göra olika saker för att bli frälsta/räddade/saliga i ett evigt perspektiv.
Den saken är redan fixad i och med att vi tror och bekänner Jesus Kristus som vår Herre och Frälsare.
Det räcker med att tro.
Man behöver inte göra något mer.

(OK det är inte alltid så himla lätt att tro, och att "tro" är ju ingenting man blir färdig med på en gång, det är ju en resa som varar hela livet (förhoppningsvis) och när det känns jobbigt och omöjligt att tro så får vi ju be Jesus om hjälp och ledning, så på ngt sätt är jag inte jätteorolig för just den biten just nu.......................... oj vad jag låter självgod, men kanske ni förstår hur jag tänker?)

Det räcker alltså med att tro och man behöver inte göra något mer -
MEN då tänker jag såhär:
Oj vad skönt att min lilla tro räcker som den är (nåd!) och oj vad glad jag är över det!
Så glad att jag vill göra något för att visa att jag tar min tro på allvar!
Nu när jag inte behöver jobba på min frälsning får jag energi över att göra saker i tacksamhet över min frälsning.
Och då är det ju viktigt att jag hittar ett sätt att uttrycka min tro i handling som känns rätt och bra och meningsfullt för mig - utan att kräva att andra människor ska göra exakt som jag, för deras tro kanske tar sig annorlunda uttryck.

Jag personligen vill alltså treva mig fram till ett efterföljarskap som känns äkta och funkar i mitt vardagliga vardagsliv, utan att det blir överfromt och ett måste, och samtidigt kanske inspirera andra att hitta sin väg att gå - i öppenhet under himlen, utan tvång och pekpinnar.

(Funkar det????)

AK

Bara nya regler..?

Jag läste en artikel om Erik Amnås bok "Jourhavande medborgare". Boken handlar bland annat om hur människor numer engagerar sig när "rätt fråga" dyker upp istället för att vara togen ett visst sammanhang. I artikeln uttrycks en viss oro för att det blir en ny syndakatalog och svartvit världsbild i nya rörelser där man inte ska till exempel äta kött eller dricka flaskvatten.

Jag tänker att detta är viktigt att fundera över när vi efterlyser trons konsekvenser i vardagen och utmaningen att leva annorlunda. Det är ju faktiskt enklare att handla ekologiskt än att älska sina fiender för de flesta av oss i alla fall tror jag. Så fort handlingen bli ett måste som vi koncentrerar oss på, är risken att vi blir fördömande mot dem som lever på ett annat sätt. Och så har historien upprepat sig: att i kyrkan eller som vanlig radikal får man inte det ena och det andra och måste det och det.

Längtan att leva vanligt radikalt behöver näras av Guds kärlek som vi fått och längtar efter att konkretisera i vardagen. Det är inte vår egna egotripp så att vi kan känna oss duktiga. Det är något mycket större och det kan motverka vår längtan om vi tappar det sammanhanget.
L

Medvetet mode går i grönt

Hakar på klädtemat här...
Till förmiddagskaffet läste jag Naturskyddsföreningens tidning "Sveriges natur" nr 4/2008 (nyaste, kom igår) och där fanns det en hel del om ekokläder, om att modebranchen har börjat tänka lite nytt, och om "Modiga Mathilda" Tham som gärna vill se klädbibliotek i framtiden :-)

27 september-5 oktober är det också "Miljövänliga veckan" och i år har den temat: medvetet mode. Då vill natursyddsföreningen få människor att tänka till innan de köper nya kläder och påverka klädhandlen att ta fram mer miljömärkt i butikerna.

På Naturskyddsföreningens hemsida => HÄR kan man läsa mer och också var man kan köpa miljömärkta kläder och second hand.

Klättermusen verkar också vara ett intressant företag om man letar efter miljövänliga utekläder, kolla HÄR

Naturskyddsföreningen värnar inte naturen utifrån ngn kristen tro, men som vanlig radikal så kan man ju gärna tala om att man gär inne på den gröna linjen eftersom det är ett sätt att låta tron få konsekvenser i vardagen.

Att köpa eller inte köpa....

Traskade genom stan en ledig dag och förirrade mig in i några klädaffärer. "Jeans 150:-", utropade en svartvit skylt på ett bord. Som en pluspol till en minuspol drogs jag dit. Men så kom jag på det. Jag hade ju tänkt att jag skulle handla rättvisemmärkt och ekologiskt. Kläder också så långt det är möjligt. Jag lade ner byxorna och gick ut på gatan igen, men med en alltför tydlig frågande känsla som undrade hur mångar dagar jag skulle lyckas hålla den ambitionen i praktiken. När jag filosoferade vidare lite gick tankarna så här, att det var väldigt billigt för ett par jeans och om jag skulle hålla mig till min ambition så skulle jag få lägga betydligt fler hundralappar i byxpotten. Så om jag köper de billiga byxorna kan jag göra något vettigt för de andra pengarna som liksom blir över. Vilket är mest rätt att göra, mest radikalt? Sedan finns den där aspekten att jag faktiskt inte behöver några nya byxor också... Nej, jag köpte inga, men är den här argumentationen viktig över huvud taget eller har jag kommit ifrån ämnet. Det beror kanske på. Själva drivkraften måste väl vara betydligt väsentligare, om den är att jag ska handla jeans eller att jag vill låta Guds kärlek påverka mitt liv så att andra människor och resten av skapelsen inte ska behöva fara illa på grund av det jag handlar...

Mening med livet?

"Livets mening" hette en mötesserie som vi hade i stan i våras. Fem dagar med "sökarvänliga" gudstjänster som gav svaret att livets mening är att finna Jesus och bekänna honom som Herre och Frälsare i livet...(inte helt otippat va?).
Den förväntade majoriteten sökare som skulle besöka dessa möten visade sig vara en minoritet (inte heller helt otippat om ngn frågar mig...) men gemenskapen mellan besökarna från de olika frikyrkorna i staden var god och fin. Den tillresta talaren talade till 99% inför redan frälsta (i ordets rätta betydelse) och de flesta kunde sitta och hålla med och säga "tack Jesus för vad du gjort för mig".

Även jag kunde stämma in i detta... men...för mig var det ngt som skavde... Jag som är infödd i kyrkan har "alltid" haft en tro. Jag har inte upplevt att mitt liv fått en ny mening när jag tagit emot Jesus i mitt liv, för han har alltid funnits där...
För mig saknade dessa kvällar något väsentligt - en utmaning som kunde få konsekvenser i mitt liv!

Fjärde kvällen skulle jag inleda mötet och då passade jag på att knyta an till temat "Livets mening" genom att aktualisera det första uppdraget Gud ställer människan inför: att ta hand om och vårda skapelsen. "Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden" (1 Mos 1:28)

Att göra det är, som jag ser det, att jobba på en bit av det stora pussel som kallas livets mening. För Gud behöver mänskliga händer här på jorden som kan jobba för Guds sak. Här är mina händer Gud. Hjälp mig att använda dem!

En början...

Om man vill något måste man ju börja någonstans. Det finns så många ord som bara svävar fritt i från verkligheten. De kan låta fantastiskt bra men inte betyda något alls. Så att ta reda på vad Jesus egentligen gjorde och använda det i mitt liv här och nu, vad skulle det betyda? Vad skulle hända om vi levde efter uppmaningarna att ge åt de fattiga, älska fienden, stå upp för de utsatta? Varje litet val kan förändra en liten del av världen. Viktigt då att koncentrera sig på de val vi faktiskt kan göra och välja aktivt istället för att stirra på allt som är utom räckhåll. Små saker med mycket kärlek, som Moder Theresa sa.