Förintelsens minnesdag

I går kväll var det fackeltåg genom staden. Förintelsens minnesdag. En viktig dag, inte minst därför att de som överlevde och kan vittna personligt blir äldre och äldre och därmed också färre och färre. Tal på torget var det och sedan prommenad till (Svenska) kyrkan med påföljande minnesstund där. Hörde i detta sammanhang om en präst som tänkte ställta in högtidlighållandet av förintelsens minnesdag i sin kyrka p.g.a kriget i Gaza. Jag kan förstå hur han tänkte, men ändå inte... (och han ändrade sig)

Och jag tänker på mellanösternkonflikten och det gigantiska utrymme det får i media. För min del får det kaotiska 'normaltillstånd' som det oftast rapporteras om mig att lyssna med ett halft öra. "Jaha, nu har det hänt ngt där igen" och sedan fixar man kvällsfika och går och sover. Regelrätt krig är förståss annorlunda, men det finns ju andra konflikter i världen (tyvärr) som inte får så mkt utrymme (eller inget alls) och vem vet egentligen vad som händer där?? Är inte de kriser som ingen eller mkt få rapporterar om mkt värre? Just därför att ingen sätter strålkastarna på dem, och den som vill kan göra vad som helst, grovt uttryckt. Hur är tex läget med Marocko och (Väst)Sahara nuförtiden. Varför hör man inget om det? Ska man fortfarande bojkotta varor från Marocko eller?
Mellanösternkonflikten som helhet behöver ingen megafon för att nå igenom mediabruset, direkt, men andra kanske behöver det. Att som enskild stå upp för någåt och driva en fråga är svårt men tillsammans med andra går det. Kyrkan behöver synas mer även i mediabruset (och även i andra frågor än samkönad samlevnad) även om, eller kanske i synnerhet som, vissa hävdar att kyrkan inte har någonting i den offentliga debatten att göra. Kanske kan tex Missionskyrkans intima kontakt med Kongo vara en anledning att lyfta frågan om tillståndet i de båda kongorepublikerna, att aktualisera även andra orosmåln än mellanöstern. Både lokalt och nationellt.

Sönderdömt

I helgen spelade jag en innebandymatch och matchens domare hade en helt egen stil. De dömde nämligen så fort det hördes det minsta ljud som kunde tyda på att två klubbor slogs ihop. Detta gjorde att dommarvisslan också lät väldigt ofta. Jag vet att det är en klassiker och ganska dålig ursäkt att skylla på domarna men det här var verkigen extremt. Desutom vann vi matchen så det är inget dålig-förlorare-snack. Det tråkiga var att det aldrig blev något sriktigt spel eftersom matchen hackades sönder av avblåsningar. Den blev helt enkelt sönderdömd.

Jag tänkte på det sen efteråt att ibland kanske vi gör så med varandras liv, dömer sönder dem. Vi är där och hackar och har åsikter på varandra så vi inte får spela ut och komma till vår rätt. Kanske ska vi hålla igen på blåsandet över andras liv lite och låta varandra hitta spelet i livsmatchen. En match där vi tillåts spela ut och få pröva våra positioner i blir ju så mycket roligare att spela. L

Lära känna...

"Om jag inte kan berätta om Jesus för vem som helst så har jag inte lärt känna honom tillräckligt." Citatet är hämtat från ett föredrag med Ylva Eggehorn. Och hennes egen slutsats av detta var att hon själv inte lärt känna honom tillräckligt och nog får väl de flesta av oss instämma i det för egen del också. Men kanske vi inte håller med om själva påståendet. Visst kan man alltid problematisera sådana lite enkla sanningar men det ligger ändå ganska mycket i påståendet om vi nu ska vara riktigt ärliga. I alla fall stämmer det in på mig. Orsakerna kan vara fler. För min del är det främst för att de föreställningar om Jesus som packats ner djupt i min ryggsäck varken känns ärliga eller relevanta.

Så hur lär man känna Jesus bättre då? Bön och bibelläsning skulle väl vara ett klassiskt svar. Men jag vill påstå att det inte räcker med att fastna med näsan i en bok eller händerna ihopknäppta i knät. Att i små steg praktiskt pröva Jesus utmaningar att älska människor och att lägga sitt engagemang så det kommer till nytta där det verkligen behövs känns relevant. Är det inte genom att leva och pröva praktiskt med Jesus som föredöme, som borde leda oss på rätt spår? Och inte vänta tills vi vågar utan börja nu. Lite som Augustinus sa: "Predika alltid om nödvändigt använd ord." L