Förintelsens minnesdag

I går kväll var det fackeltåg genom staden. Förintelsens minnesdag. En viktig dag, inte minst därför att de som överlevde och kan vittna personligt blir äldre och äldre och därmed också färre och färre. Tal på torget var det och sedan prommenad till (Svenska) kyrkan med påföljande minnesstund där. Hörde i detta sammanhang om en präst som tänkte ställta in högtidlighållandet av förintelsens minnesdag i sin kyrka p.g.a kriget i Gaza. Jag kan förstå hur han tänkte, men ändå inte... (och han ändrade sig)

Och jag tänker på mellanösternkonflikten och det gigantiska utrymme det får i media. För min del får det kaotiska 'normaltillstånd' som det oftast rapporteras om mig att lyssna med ett halft öra. "Jaha, nu har det hänt ngt där igen" och sedan fixar man kvällsfika och går och sover. Regelrätt krig är förståss annorlunda, men det finns ju andra konflikter i världen (tyvärr) som inte får så mkt utrymme (eller inget alls) och vem vet egentligen vad som händer där?? Är inte de kriser som ingen eller mkt få rapporterar om mkt värre? Just därför att ingen sätter strålkastarna på dem, och den som vill kan göra vad som helst, grovt uttryckt. Hur är tex läget med Marocko och (Väst)Sahara nuförtiden. Varför hör man inget om det? Ska man fortfarande bojkotta varor från Marocko eller?
Mellanösternkonflikten som helhet behöver ingen megafon för att nå igenom mediabruset, direkt, men andra kanske behöver det. Att som enskild stå upp för någåt och driva en fråga är svårt men tillsammans med andra går det. Kyrkan behöver synas mer även i mediabruset (och även i andra frågor än samkönad samlevnad) även om, eller kanske i synnerhet som, vissa hävdar att kyrkan inte har någonting i den offentliga debatten att göra. Kanske kan tex Missionskyrkans intima kontakt med Kongo vara en anledning att lyfta frågan om tillståndet i de båda kongorepublikerna, att aktualisera även andra orosmåln än mellanöstern. Både lokalt och nationellt.