Inkarnation

Julen närmar sig med stormsteg. Stress och tradioner, gemenskap och ensamhet, glädje och frustration blandas till tonerna av alltför välkända sånger. Julen handlar väl ändå om något oerhört centralt i den kristna tro, att Gud blir människa... vad det nu innebär. Men vad jag kan förstå så handlar det om att något som inte varit synligt för ögat blir konkret fysiskt och kroppsligt.

Kollade några sekunder på webben på ett avsnitt ur nåt program på tv8 som heter Guds hus och handlar om Centrumkyrkan i Sumpan. Hur fungerar en frikyrka? löd den lockande reklamen (ironi). Jo det kan man ju undra, men det är kanske inte så intressant. Under den lilla stunden jag såg berättade Stanley Sjöberg om någon andlig upplevelse under en bönestund, hur påtagligt nära Kristus var men utan att de kunde se det med sina ögon. Så många sådan berättelse jag hört och själv åstadkommit och fortsätter att glatt dela med mig av. "Jag kände och jag upplevde..." och visst tror jag att detta kan vara sant men julen säger ju faktiskt att Gud blev fysisk och konkret i ett skitigt stall en mörk natt, en säkert enligt många oäkta son till en fattig tonårstjej. Det vi brukar kalla inkarnationen, men det blir inte mindre anstötligt för att vi använder fina ord.

Att göra ett teoretiskt trossytem av detta känns plötsligt väldigt främmande. Det kan knappast bli mer fysiskt, kroppsligt och obehagligt påträngande. Då tänker jag hur ska vi fira detta? Hur kan vi som längtar efter att leva i någon slags efterföljd till det där lilla skrikande barnet i djurens fodertråg, omsätta det här och nu? Hur kan vi leva lika utsatt och anstötligt och fysiskt? Det händer att jag längtar efter att att anta utmaningen, sälj allt du äger, men... ja precis sen kommer det ett stort men fyllt med lite vad som känns bäst för stunden. Har det hänt Dig? L