Det är som det skall...

"Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."

Så skriver Tomas Tranströmer. Det är befriande men jag har en känsla av att kristen tro ofta smittats av känslan av att skämmas och rädslan att inte vara färdig. Uttryck som "klassisk kristendom" har myntats som om det skulle finnas ett system för tron som inte är tidsbundet. "Jo men du vet jag läser ju bara som det står" har det sagts om bibelläsning, som om det finns någon människa som kan läsa en text, dessutom skriven i en helt annan tid och kultur, utan att färgas av sina egna nutida åsikter, erfarenheter och känslor.

Jag undrar varför vi är så rädda för att det ska bli fel. Finns det en bild av Gud som den som vill sätta dit oss som är så djupt rotad att den ständigt poppar upp. Och varifrån kommer den, när bibeln berättar att Gud är kärlek, kärlek till oss ända in i döden. Tänk om vi kunde lita på det! Undrar vad som skulle hända då... Men visst kärleken är också en utmaning till vår bekvämlighet och egoism. Lättare då att gömma sig i rädslan. Men vi blir ju så små... vi som kunde vara så stora, oändligt med valv bakom valv skapade av Gud. Guds kamp mot denna trasighet är också vår och vi är inte färdiga, vi är på väg... och det ska vi vara. Det blir hopplöst när vi anser oss framme och färdiga. Den fortfarande pågående skapelsen är spännande och en möjlighet. L