Knyter an till föregående skrivare med ett bibelcitat och en vidare fundering:
Efesierbrevet 2:8-9: "Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, en Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen ska kunna berömma sig".
För att vara tydlig så handla inte vår blogg eller det vi försöker fundera kring om att göra olika saker för att bli frälsta/räddade/saliga i ett evigt perspektiv.
Den saken är redan fixad i och med att vi tror och bekänner Jesus Kristus som vår Herre och Frälsare.
Det räcker med att tro.
Man behöver inte göra något mer.
(OK det är inte alltid så himla lätt att tro, och att "tro" är ju ingenting man blir färdig med på en gång, det är ju en resa som varar hela livet (förhoppningsvis) och när det känns jobbigt och omöjligt att tro så får vi ju be Jesus om hjälp och ledning, så på ngt sätt är jag inte jätteorolig för just den biten just nu.......................... oj vad jag låter självgod, men kanske ni förstår hur jag tänker?)
Det räcker alltså med att tro och man behöver inte göra något mer -
MEN då tänker jag såhär:
Oj vad skönt att min lilla tro räcker som den är (nåd!) och oj vad glad jag är över det!
Så glad att jag vill göra något för att visa att jag tar min tro på allvar!
Nu när jag inte behöver jobba på min frälsning får jag energi över att göra saker i tacksamhet över min frälsning.
Och då är det ju viktigt att jag hittar ett sätt att uttrycka min tro i handling som känns rätt och bra och meningsfullt för mig - utan att kräva att andra människor ska göra exakt som jag, för deras tro kanske tar sig annorlunda uttryck.
Jag personligen vill alltså treva mig fram till ett efterföljarskap som känns äkta och funkar i mitt vardagliga vardagsliv, utan att det blir överfromt och ett måste, och samtidigt kanske inspirera andra att hitta sin väg att gå - i öppenhet under himlen, utan tvång och pekpinnar.
(Funkar det????)
AK
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Jo naturligtvis är det Guds kärlek, så vansinnigt konkret genom Jesus som räddar oss från hopplöshet och till möjligheten att vara Guds medskapare. För det är det jag tycker vi har glömt ibland som kristna att Jesus faktiskt utmanar oss att förändra världen, samhället, vårt nu till något lite bättre. Inte att titta fromt i fjärran och längta nån annanstans eller ordna en liten mysig hörna för invigda. Räddningen är nåd, efterföljelsen en ständig utmaning. Livsstilen blir då en konsekvens av omvändelsen inte en förutsättning.
L
Jag har nog under de senaste åren kommit att omvärdera även synen på "tro" och "frälsning" efter att ha fått upp ögonen för efterföljelsen. För mig är inte längre tron och räddningen något inre och osynligt (som eventuellt följs av handling), utan något mycket mer praktiskt och socialt. Tro utan gärningar är ingen verklig tro. Tro är också trohet och lydnad. Och räddningen handlar inte bara om min själ, utan om min kropp och mina relationer och om skapelsen. Och denna räddning är mer en väg än ett statiskt tillstånd. Jag skulle nog tom säga att efterföljelse=räddning.
Samtidigt håller jag med om att Guds nåd alltid kommer först, som i den citerade Efesierbrevstexten. Bra att detta betonas! Även efterföljelsen är nåd och befrielse och inte ett tungt ok!
/Jonas Lundström
http://blog.bahnhof.se/wb938188
Vi har ju också Jakobsbrevet 2:14 och framåt som är en tung text i sammanhanget och som handlar om det du tar upp Jonas, och som jag just nu läser om och om igen ...
(Jakobsbrevet som för socialisten och Dalademokratens chefredaktör Göran Greider, enligt egen uppgift, läser med stor behållning just ur sitt socialistiska perspektiv)
AK
när de första lärjungarna insåg att Jesus uppstått från det döda och var den Messias de hoppats att han var, så var deras reaktion att, med andens hjälp, börja leva det liv som Jesus gjorde möjligt för dem, uppståndelseliv. Som kristna lever vi ständigt med framtiden i ryggen, vi lever ut det eskatologiksa skeenden som vi tro och hoppas att Gud kommer att förverkliga. Jesus är den som med sin död och uppståndelse inviger det nya som Gud gör. Att bara sitta still och vänta på att allt skall lösa sig, alternativt nöja sig med att "vara frälst" är en omöjlighet. Jesus gör det möjligt för oss att förkroppsliga frälsningen för världen, för det är väl hela poängen! Det är det som Jesaja ropar ut, att Gud skall göra något nytt och som Uppenbarelseboken säger, "Se jag gör ALLT nytt". Efesiebrevet beskriver det som att allt är sammanfattat i Kristus och Gud är allt i alla. Det är den här visionen om en "ny", omskapad, annorlunda, nyskapad jord (dock samma jord och smuts och träd om du frågar mig...) som driver oss kristna. Om Jesus en dag kommer att visa sig som den Kung över universum som han är, varför inte börja leva som om det vore sant redan idag?
/kristoffer
blogg/slowtrack.se
Jag reagerar på när Jonas skriver att "tro utan gärningar är ingen verklig tro". Visserligen verkar det rimligt att om jag vill tro så påverkar det mitt sätt att leva oundvikligt. Men risken är att vi bedömer varandras tro vilket vore förödande. Den enda människa jag kan förändra är ju mig själv. Vi har ingen möjlighet eller befogenhet att se andra människors hela livsväv. Rövaren på korset verkade inte ha så många gärningar att ta fram men var välkommen ändå. Men vi behöver utmana oss själva och varandra att följa Jesus.
Räddningen som jag uppfattar det berör hela skapelsen som väntar på befrielse.
Det jag funderar runt är att vi i västvärlden gjort tron till en teori i Platons idévärldsanda istället för ett praktiskt liv här och nu format av Jesus judiska konkreta tänkande och handlingar. L
L. Det var väl i princip ett Jakob-citat, tron utan gärningar är död. Jag tror att vi, åtminstone ibland, både kan och bör bedöma andras tro, tex uppmanar Jesus till detta i Matteus 7:15-29.
Sen menar jag givetvis inte att någon är perfekt, alla gör vi fel ofta och alla är vi på väg. Men det är avgörande att vi har vänt om, att vi är på väg i rätt riktning. Och omvändelse/tro syns alltid i praktisk handling. Det tycker jag även gäller terroristen på korset. Han hade inte bara en inre, osynlig tro, han gjorde också något - vände sig till Jesus, bad om hans förbön och erkände mellan raderna honom som Messias.
Sen håller jag helt med om det du säger om Platon contra Jesus judiskhet. Detta har också med saken att göra, Platon delade in människan i kropp och själ, där själen var det överordnade. I ett hebreiskt tänkesätt är det inte möjligt med en sån strikt uppdelning, och därför kan inte heller tron var något enbart "inre".
Så tänker jag i alla fall, men jag kan ju ha fel. Det har hänt förr... :)
/Jonas
Jo jag är medveten om att det var Jakobrelaterat men jag anser fortfarande inte att det är vår sak att (be)döma andra och deras tro. Står ju lite om det också i bergspredikan. Som jag läser det handlar texten i Matteus om att ord och handling inte stämmer överrens. Det ska vi vara vaksamma på inte minst när det gäller mig själv naturligtvis. Men vi ska inte döma, vår uppgift är istället att älska bortom allt detta... som vi själva är älskade. Det är det enda som verkar kunna förändra... och en utmaning stor nog att ta all vår uppmärksamhet och energi i anspråk.
L
Att en tro att utan gärningar är död eller kommer att dö känns för mig otroligt naturligt.
1. Vår tro är en relation med den levande guden. Och en relation är inte något givande alls om den ena parten bara är passiv.
2. Utan praktiker i vardagen som får oss att jubla av vad Jesus gör och har gjort är det otroligt lätt att glömma bort vilka vi är. Vad som är vår identitet. Det är otroligt lätt att glömma bort att jag är en bekännande kristen om jag spenderar 21 timmar i veckan med att titta på tv och 5 med allt det som vi kallar kyrka.
Nåd och fred / Knut
Frågan är då bara hur vårt handlande ser ut... Jag satt igår med en grupp människor i övre ålderdomen och samtalade lite om efterföljelse och tro och handling. Dessa, sedan länge avgjort kristna, talade om vittnesbörd som en del av handlingen. Att ta de tillfällen som bjuds och passa på att berätta om sin tro, och då kanske kanske ge ett ord i rättan tid till någon medmänniska. De var också inne på att Gud kan använda oss att göra olika saker utan att vi eg söker handling eller tänker på att det är enligt Gud plan just då... Och sedan såklart avstå från alkohol, tänka gott om och handla gott mot folk. Att ha en "kristen livsstil". Saker som på sitt sätt speglar deras tro.
Detta är ju en klassisk kristen hållning, men jag tror att om människor idag ska kunna uppfatta att jag är en efterföljare till han den där mannen på korset så måste jag sticka ut lite mer...jag menar lite sådär halvmesig är man ju från födseln :-)Jag tror att man måste göra ngt mer radikalt och vara tydlig med att jag gör detta utifrån min kristna övertygelse. Jag tycker att det är viktigt med miljöansvar därför att jag vill ta skapelseuppdraget att bruka och vårda på allvar. Jag tycker att det är viktigt att se och arbeta för/med små och svaga, därför att Jesus lyfte fram dem på ett särskilt sätt.Jag tycker det är viktigt att arbeta för mänskliga rättigheter,yttrandefrihet,fred och försoning och mot orättvisor, våld och hat eftersom jag kan finna drivkraften till det i Guds ord och Jesus handlingar och predikningar...
AK
AK: Förståelsen och uttrycken av ett liv i efterföljelse skiftar givetvis från person till person men framför allt från generation till generation som du var inne på. För de personer du pratade med var de saker de framhöll ett väldigt tydligt sätt att följa fridsfursten, medan den generation som jag har fostrats i antagligen skulle svara att det dom lade fram är sant och gott men att det inte räcker för att utgöra ett hoppets tecken för en brusten värld.
Det blir närmast ett passivt förhållande där man väntar på en öppning och ber att en chans att de "ska komma tillfällen som bjuds och passa på att berätta om sin tro, och då kanske kanske ge ett ord i rättan tid till någon medmänniska. De var också inne på att Gud kan använda oss att göra olika saker utan att vi eg söker handling eller tänker på att det är enligt Gud plan just då"
Så ja hur ser ett liv i efterfölje ut? Jag har inget facit men tror att det måste finnas en riktning där vi tar Jesus ord på allvar som något han faktiskt menar att vi ska orientera våra liv efter. Vilka uttryck det får kommer variera.
Nåd och fred
Att tro och handling oundvikligen och med nödvändighet hör ihop är väl en av de starkast anledningarna till att denna blogg finns: Ett samtal om hur vi ska utmanas av Jesus radikalitet och göra det konkret i våra vanliga liv. Men jag kan inte därför hitta någon som helst befogenhet att bedöma eller döma andras tro. Steget till tanken på en elit som har gjort "rätt" tolkning är då skrämmande nära och diskussionen om mer eller mindre kristna människor hoppas jag slippa. Låt oss istället utmanas att aktivt låta vår tro bli tydlig i vårt eget sätt att leva så att det också kan utmana andra.L
Jag vill inte heller ha en diskussion om mer eller mindre kristna människor. Då måste jag ju först få bort bjälken i mitt eget öga, och det är ju hårt jobb! :-)Min poäng är att söka en efterföljelse som funkar för mig, få lite uppmuntran av andra, och öppna upp, inspirera och utmana andra att söka en väg som passar dem i deras liv som det ser ut just nu. För mig är det tex inte aktuellt att sälja allt jag har och skaffa dreds :-)Det är inte heller aktuellt längre (har varit det tidigare) att "bara" söka Gud i det tysta och finna friden. Jag vill hitta en hållbar väg mellan mjölkinköpen, dagislämningarna och Gudstjänstfirandet.AK
Skicka en kommentar